NT artikel den 22 feb

bild och text: Louise Åsenheim

Ester Bölja Bergström skrev tio anteckningsblock fulla om livet på Kallsö från 1800-talet och framåt. Nu har en av dem blivit bok. ”Vi tycker vi har gjort en kulturgärning”, säger Gunnel Bergström, en av släktingarna som tagit initiativ till boken.

Vi träffas en kall vinterdag i Lövudden där Dag och Gun Karlsson bor. Karl och Gunnel Bergström har åkt svävare från Kallsö för att möta upp. De bor 700 meter från där Ester Bölja Bergström bodde, kvinnan vars anteckningar nu blivit till boken ”Kallsö Skärgårdsluft genom sekler”.

– Det är helt och hållet hennes ord, säger Gun Karlsson, som gjort jobbet med att renskriva den snirkliga handstilen. – Det börjar med blyerts och slutar med bläck, bara det är kulturhistoria, säger Dag.

Ester, som är faster till Dag och Karl, föddes 1889 i Mossen, Tyrislöt, som nummer två i en syskonskara på fyra. När hon var åtta år dog hennes pappa och mamman var tvungen att själv försörja familjen på den lilla gården. Så fort Ester slutat skolan började hon jobba som piga i olika hem i skärgården.

Senare utbildade hon sig till lärarinna i Stockholm och när hon kom hem fick hon en tjänst på Emtevik skola fram till 1922. Då gifte hon sig med fiskaren och lantbrukaren Georg Bergström och flyttade till Kallsö.

Hur kom det sig att hon började skriva?

– Det sägs att hon och Georg lånat en massa gamla handlingar och att de brann upp strax efter att hon lämnat tillbaka dem. Då satte hon fart och skrev ner vad hon mindes, säger Dag.

Händelserna hon beskriver börjar år 1800 då Kallsö fortfarande var ett lotshemman. 1810 lades lotsstationen ner och människorna på ön fick i stället livnära sig på fiske och jordbruk. Med målande naturbeskrivningar och mycket känslor beskriver Ester livet på ön. Allt från söndagsutflykter till kyrkan till stora förändringar som när den första motorbåten kom.– När man läser så gråter man ibland, det är sorgligt också, säger Gun

– Det var till exempel mycket sjöolyckor. De åkte dagligen båt och de flesta kunde inte simma. De skulle ut i vilket väder som helst och det kunde snabbt slå om, säger Dag. Så småningom går anteckningarna över till att handla om Esters egen tid. Men då skriver hon med fingerade namn. – Hon kallar sig själv för Lena. Men vi kan förstå vilka det handlar om, säger Dag.

Några barn fick aldrig Ester och Georg. – Där emot tog de hand om en finsk flicka under krigsåren och hon blev kvar som fosterbarn i familjen. Ester hade en kreativ ådra och förutom att hon skrev sina ”memoarer” målade hon mycket. Motiven är tagna från skärgården och hon målade på allt hon kom över. Många av tavlorna är målade på baksidan av kartongbitar.

– Hon hade säkert velat måla mer än hon gjorde, men på den tiden var det så att man skulle hålla på med något ordentligt. ”Inte ska väl jag”, så tror jag hon tänkte, säger Gun.

Likadant var det med skrivandet, några författardrömmar uttalade hon aldrig. Men hon hade en dröm om att just den här bokens berättelser skulle ges ut. – När de röjde upp i hennes hus var det nära att anteckningsböckerna hamnade på elden, men de räddades i sista stund, säger Dag.

Att släktingarna nu gjort verklighet av hennes önskan känns skönt, säger de. – Det är en chans vi fått att föra det här vidare, säger Gunnel. – Nu sover vi gott på nätterna, säger Gun. Ester Bölja Bergström avled 1968, 79 år gammal.

Fotnot: Boken går att köpa på Söderköpings bokhandel, Skärgårdsmuseet, turistbyrån i Valdemarsvik och en del andra ställen. I vår arrangeras också en vandring ”I Ester Bölja Bergströms fotspår” i skärgården.