Kyrkor i Sankt Anna

Sankt Anna Kyrka

S:t Anna kyrka är en kyrkobyggnad i Söderköpings kommun, Hammarkinds härad, Östergötland. Kyrkan ligger 3 mil sydost om Söderköping i Sankt Anna kyrkby där även skola och förskola finns.

 

Kyrkobyggnaden

Kyrka uppfördes på 1820-talet och har fått sitt namn efter gamla Sankt Anna kyrka, vilken i sin tur helgades åt Anna, Marias moder. Den karakteriseras av stor bredd, stora fönster och tunnvälvt tak med halvrund avslutning i koret. På norra sidan finns sakristian i en utbyggnad. Den motsvaras på södra sidan av ”grevekyrkan” med egen kakelugn och fönsterparti mot kyrkan, allt för de adliges enskilde bekvämlighet.

Kyrkan restaurerades exteriört och interiört 1996. Tornet och fasaderna har gräddvit färg och byggnaden inramas av höga kastanjer och ekar. Interiören är ljus och dess akustik är klar och stor, något som gynnar den rika musikverksamheten. Ensembler, instrumentalister och körer, exempelvis Sankt Anna-kören, ger konserter och musikandakter särskilt under sommarsäsongen.

 

Historik

Redan under 1700-talets senare del hade man börjat fundera på en ny kyrka. Hos den gamla kyrkan hade förfallet då gått så långt att den ansågs otjänlig som gudstjänstrum. Dessutom hade den blivit för liten på grund av den starka befolkningsökningen. Riksmarskalken Göran Gyllenstierna på Torönsborg upplät tomt till ny en kyrka i närheten av den gamla. På grund av orostider försenades emellertid kyrkbygget. Först under den energiske prästen Johan Brunnius (1765-1828) kom planeringen igång på allvar.

En ny ritning togs fram till en större kyrka och när Karl XIV Johan 1817 godkänt denna kunde kyrkobyggandet börja. Under Torönsborgs ledning körde socknens bönder sten från den gamla kyrkan, vars långskepp bröts ner, så att endast nuvarande låga murar och gaveln blev kvar. Stegeborgs slott fick också släppa till byggnadsmaterial till kyrkan. Pietet och känsla för gamla kulturvärden kännetecknade knappast 1800-talet.

Gamla kyrkan såldes 1844 till Torönsborg och de äldsta inventarierna flyttades till nya kyrkan. Bygget pågick mellan 1819 och 1821. Kostnaderna för kyrkbygget blev 14 530 riksdaler, alla dagsverken och gåvor oräknade. En kyrkorgel inrymdes inte i budgeten. Det tog tio år av insamlingsverksamhet innan den kände orgelbyggaren Per Zacharias Strand (1797-1844) kunde börja bygga orgeln. Den invigdes vid Kyndelsmäss år 1832. Då den nuvarande orgeln byggdes 1967 av  Richard Jacoby, användes stora delar av pipmaterialet från strandorgeln. Den har arton stämmor och stor, vacker klang i klass med stora orgelverk, väl lämpad för solistframträdanden. I kyrkan finns också en kororgel om fyra stämmor, byggd av Åkerman & Lund 1980.

 

Sankt Anna Gamla Kyrka

Kör E22 söderut från Söderköping. Ta av till vänster väg 210 mot Sankt Anna.
Kör två mil och sväng därefter till vänster mot Sankt Anna. Efter ytterligare sex kilometer ser du Sankt Anna gamla kyrka till vänster om vägen.

Det var på 1300-talet som kapellet Sancte Annae in Scopulis uppfördes på det smala näset mellan Slätbaken och Gropviken. Kapellet helgades åt sjöfararnas helgon Sankta Anna, Marias mor. Liksom kyrkan i Skällvik låg den direkt intill vattnet. Man band sina båtar i järnringarna i kyrkomuren. Men kapellet fick ingen egen präst. Så gudstjänster firades där endast vid de få tillfällen per år då prästen i moderförsamlingen Skällvik kom dit ut. Skärgårdsborna fick därför ro den långa vägen in till Stegeborg och mässan i kyrkan för att sedan anträda den lika mödosamma vägen hem. Detta förhållande klagade de länge och ljudligt över.

Efter Digerdödens härjningar och 1400-talets nödår ökade folkmängden åter och det krävdes en tillbyggnad av kapellet. Exakt när detta skedde, vet vi inte. Det nya långskeppet mer än fördubblade kyrkans yta.

År 1521 kom den mäktige Linköpingsbiskopen Hans Brask för att inviga den. Han var också en värdslig storman och färdades med ett följe av 20 väpnade ryttare och uppvaktning. Det ålåg bönderna utefter färdvägen att inkvartera och förpläga dessa stormansföljen – en nog så tung börda. Kyrkan fick namn efter Marias moder, Sankta Anna, sjöfararnas skyddshelgon.

Liksom vid andra kyrkor invid vägar eller farleder fanns strax intill kyrkan en krog, Norrkrog. Det vita torpet därintill har än i dag namnet Storkron. Det fanns ännu en krog vid Bostevik och bägge ställde till problem med onykterhet vid gudstjänsterna, där kyrkväktaren handgripligen fick upprätthålla ordningen. I de äldsta kyrkböckerna, som daterar sig från 1635, fastslås att inget brännvin eller öl får säljas på krogen förrän gudstjänsten är avslutad. Det ålades också kyrkans sexmän, kyrkorådet, att varje gång se till att ingen satt och söp på krogen under gudstjänsttid.

I flera skrivelser till Gustaf Wasa krävde skärkarlarna att få egen präst och bli egen församling. Under Dackeupproret skrev kungen upprepade gånger till dem att förbli lojala, när upproret ryckt med sig socknarna ända upp till Gryt. I det läget var kungen snabb att bevilja Sankt Annabornas krav. I ett kungligt brev, utfärdat på Stegeborg 4 oktober 1542, upphöjs Sankt Anna till egen församling med rätt till egen kyrkherre. Men det ser ut som om prästgård inte byggdes förrän långt in på 1600-talet. 1633 berättas det att kaplanen, Benedictus Erici, var inhyst i en ‘ilak kärringestuva’ eftersom den trilske och högmodige klockaren vägrade honom husrum i den rymliga klockarstugan. Biskop Bothvidi löste tvisten så, att prästen övertog klockargården och klockaren fick rum i hospitalet.

Hur såg kyrkan ut?

Kapellet från 1300-talet, samma byggnad som kyrkan i dag, blev kor i 1500-talskyrkan. Av långhuset återstår endast stenmuren sedan den västara gaveln störtat samman. I kyrkans tak fanns målningar, men av dem återstår i dag endast några antydningar på österväggen och i valvet av en frescomålning som föreställde yttersta domen.

Kyrkans klenod var altarskåpet med inskriften ‘anno Dom 1590’, som nu hänger i stora kyrkan och visar scener kring Jesu lidande och död. En annan dyrgrip, som också kan beses i stora kyrkan, är en liten tavla från senmedeltiden som föreställer Sten Sture och hans maka Christina Gyllenstierna knäböjande mot varandra.

Biskop Bothvidi bestämde vid sin visitation 1633 att det skulle byggas en läktare i västra ändan för 150 personer. Här skulle drängar, piltar och skärkarlar sitta och man skulle lättare kunna hålla ordning på dem.

Från år 1634 härstammar en teckning av J. Rhezelius, anställd i Antikvitetsarkivet. Den visar kyrkan med tornspira mitt på långhuset. Den fick byggas om flera gånger tills den togs ner och den enda klockan hängdes upp i en klockstapel. Som vi ser av skissen, var kyrkans ingång på södra långsidan. Runt kyrkan löpte en stockmur, på 1700-talet ersatt av en stenmur. I äldre tider kunde man förtöja kyrkbåtarna i denna mur.

Dags att bygga ny kyrka

Under 1700-talets senare del fick kyrkan förfalla så långt att den ansågs otjänlig som kyrkorum. Den hade dessutom blivit för liten på grund av den starka folkökningen. Den kyrka som vi idag kallar S:t Anna kyrka togs i bruk vid första advent 1821.

Gamla kyrkan fick sjunka så djupt i förfallet, att korna hade den som skydd i dåligt väder. Det växte buskar och träd inne i ruinen och den gamla kyrkogården låg i vanhävd. Resterna av den höga, västra långskeppsgaveln pryddes på toppen av en björk som växte sig allt högre, innan gaveln revs av säkerhetsskäl.

Tack vare två eldsjälar kunde kyrkan sent omsider resas ur förfallet. Hilding Bielkhammar, köpman och fastighetsmäklare, försökte förgäves intressera stiftsmyndigheter och kyrkoråd för sitt projekt att restaurera kyrkan för egna pengar och öppna den för ekumenisk gudstjänst och samarbete. Hans Capella Ecumenica kom ju i stället att förverkligas på ön Västra Gärsholm. Men Bielkhammar hade väckt många till insikt om kyrkans unika värde. Under kyrkoherde Carl-Lennart Fogelbergs energiska ledning började man vid 1960-talets början arbeta med restaureringsprojektet. Ortens skickliga hantverkare återskapade den lilla medeltidskyrkan, byggde klockstapeln och satte kyrkogården i stånd.

Kyrkan återinvigdes 1973 av biskop Ragnar Askmark.

Den kistorgel, byggd av Åkerman & Lund, som fungerar som kororgel i S:t Anna kyrka, användes under ett antal år sommartid i S:t Anna gamla kyrka. Tack vare en donation kunde man 1997 köpa en permanent orgel. Den byggdes av John Grönvall, Lilla Edet, troligen på 70-talet. Orgeln har tre stämmor: Gedakt 8′, Flöjt 4′ och Principal 2′. I dag brukas kyrkan i allt större utsträckning för gudstjänster och har blivit en omtyckt dop- och vigselkyrka. Sedan 1997 är den i bruk året om. Sommartid fylls kyrkan av musik och sång av unga artister i den årligen återkommande musikserien Musik i S:t Anna.

(Ur Kyrkorna i Sankt Anna av Dag Södling, Söderköping 1994)

 

Capella Ecumenica Sanctae Annae in scopulis

Från Söderköping vid Skönberga kyrka kör man väg 210 mot Sankt Anna. Efter drygt 1 mil tag vänster skyltar ”Sankt Anna” och ”N Finnö”. Kör ca 1 mil och tag vänster vid skyltar ”Bottna” och ”Lanthandel”. Kör ca 500 m till skylt ”Capella Ecumenica” vid en äldre lada. Tag höger och följ vägen ca 3 km till Capella Ecumenicas parkering.

Kapellet på Västra Gärsholmen är ett verk av S:t Anna-sonen Hilding Bielkhammar. År 1925 besökte han som 18-åring Stockholm och det stora ekumeniska mötet, som leddes av dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderblom. Där fick han höra Herrens bön läsas på över 50 olika språk och det var då han fick idén att i sin hemtrakt skapa ett ekumeniskt centrum

Hösten 1958 började Hilding tillsammans med sin familj och många vänner att bära gråsten från öns stränder upp till berget, där kapellet skulle stå. Utan tekniska hjälpmedel murade man upp de metertjocka väggarna och byggde en replik av S:t Anna gamla gråstenskyrka, som Anna Niclisadotter på 1380-talet fått tillstånd av Linköpingsbiskopen Nicolaus Hermanni att uppföra. Denna kyrka ersattes vid 1800-talets början av en ny och större kyrka.

Det lilla kapellet på Västra Gärsholmen invigdes på Kristi Himmelsfärdsdagen 1965 av dåvarande biskopen i Linköping, Ragnar Askmark. Sedan dess har verksamheten drivits av föreningen Capella Ecumenica Sanctae Annae in scopulis, som för närvarande består av fjorton kristna kyrkor och samfund (ursprungligen tretton).

Säsongen inleds som regel någon av de första söndagarna i maj månad och pågår till andra söndagen i september. I Allhelgonahelgen hålles en minnesgudstjänst till minne av dem som en gång bidrog till kapellets tillkomst. Under säsongen hålles gudstjänst varje sön- och helgdag kl 11.

Ansvaret för gudstjänsterna delas mellan de olika medlemskyrkorna och samfunden. Under säsongen finns det alltid värdfolk på ön. Värdskapet utövas rent ideellt av värdarna, som svarar för såväl guidning som övrig ordning och skötsel. Kapellet utnyttjas även som mycket populär vigsel- och dopkyrka.

 

Börrums kyrka

Kör E22 söderut från Söderköping. Ta av till vänster väg 210 mot Sankt Anna.
Efter 2 mil, kör rakt fram istället för att följa väg 210 till vänster mot Sankt Anna. Efter ytterligare 5 km är du framme i Börrum.

Socknen bildades år 1718 som kapellförsamling (annex) till Mogata och fick då heta S:t Peders socken och kyrka. Kyrkan uppfördes samma  år av arrendatorn på Hösterum, Magnus Olof Wahrling och marken hade skänkts 1677 till begravningsplats av assessorskan Wendela Rosenhielm f Canterstierna på Börrums gård. Då hade man i nära nittio år hållit gudstjänst  i en sal på denna gård. Kyrkan av timmer fick en enkel rektangulär form med tak av spån. Inredningen blev också mycket enkel med altarbord och en oansenlig predikstol.

Ägarna på Börrrums gård visade stor frikostighet. Assesorskan Rosenhielm skänkte senare en silverkalk och en oblatask, en blå mässhake, antependium, altarduk, mässkjorta, sammetsdyna, ljuskrona, ljusstake med två pipor, den lilla klockan, sammetsdyna, ljuskrona, ljusstake med två pipor, den lilla klockan, ett kalkkläde och en silverkanna samt ett par silverljusstakar. Dessutom gav hon i testamente frälsehemmanet Norrtorp under Börrum till kyrkotjänares avlöning. Men testamentet hade inte bevakats utan klandrades av sonsonen, fänrik Per Wernskjöld, som återvann det genom Göta hovrätts dom år 1771.

Den frikostiga frun på Börrum är verkligen värd församlingens tacksamhet. Några år senare inköptes en ringklocka för 400 daler. Klockstapeln byggdes 1726. Först 1736 tillkom en sakristia, uppförd av byggmästare Sven Persson och året därpå byggdes en takryttare på kyrkan. En läktare uppfördes också eftersom utrymmet började bli trångt i kyrkan. En finare predikstol spårade man upp i Törnevalla kyrka år 1742 (eller 1744), som då fick en ny sådan.

Under 1700-talets mitt gjordes en del reparationer på kyrkobyggnaden med tjärning, vapenhus, ny altarring, delvis nya bänkar, nytt golv av sten i koret och slutligen vitmålning av interiörer av målare Wikström i Söderköping. Slutligen fick kyrkan en klocka av kommissarie G A Fors på Börrum och en ljuskrona genom inköp. Kring kyrkogården fanns från början endast en stockmur (bogårdsmur). Den ersattes 1752 av en mur av sten. Det gamla spåntaket ersattes år 1808 med tegel, som levererades från Thorönsborg.

Kyrkans interiör ger en stämningsfull bild av ett senkarolinskt kyrkorum, som med enkla medel samlar delarna till en vacker helhet. Bänkarnas dekoration med sin karakteristiska, delvis allmogemässiga målning, det tunnvälvda taket, altare och predikstol är accenter i denna tidstypiska kyrkointeriör.

År 1761 hade greve J F von Schwerin på Stegeborg skänkt 2000 dlr kmt till en orgel, allmogemässiga målning, det det tunnvälvda taket, altare och predikstol är accenter i denna tidstypiska kyrkointeriör.

År 1761 hade greve J. F. von Schwerin på Stegeborg skänkt 2000 dlr kmt till en orgel, och meningen var att inköpa en sådan från den kände Johan Wistenius i Linköping. Men eftersom en tredjedel av kostnaden saknades kom frågan att förfalla. År 1836 anskaffades ett begagnat orgelverk, som förbättrades av den kände Anders Jonsson i Ringarum, klockare och orgelbyggare (mästare bl a till Djursdalaorgeln). Den gjorde tjänst till 1871, då den ersattes med en ny, troligen byggd av orgelnist Dahlström i Gusum. Då tillkom också fasaden, som ännu användes. Dahlströms orgel utbyttes 1923 mot en ny, som levererades av Furtwängler o. Hammer i Hamburg. Den nuvarande orgeln utfördes 1968 och är byggd av orgelbyggare Rickard Jacoby i Stockholm. Den innehåller 5 st stämmor. År 1968 utbyttes Jonssons orgel, som f.ö kasserats 1921 och efterträtts i den gamla fasaden, med en ny.

1836 skedde ett inbrott i kyrkan och av det blygsamma inventariet stals ett par mässingsstakar med vridna pipor, två malmstakar, en ljusplåt av mässing, en tennljusstake och en vinkanna, vilket allt var en mycket kännbar förlust. Kyrkan restaurerades 1850, då den reveterades och fönstren förstorades, samt 1921 – 22 under ledning av arkitekt   K. Nordenskjöld, då taket spåntäcktes, sakristian nybyggdes, värme installerades, orgeln av Furtwängler o. Hammer tillkom, interiören målades och exteriören putsades om, ett målat korfönster tillkom samt hela byggnadens konstruktion förstärktes.

Restaureringen 1960 – 61 omfattade takets täckning med ny spån liksom klockstapeln. Tio år tidigare hade elvärme installerats. Öster om kyrkan ligger ett gravkor, som uppfördes 1752 för att hysa assessor Gustaf Adolf Forss och hans maka
Vendla Catharina Rosenhielm på Börrums gård. (Ur BÖRRUMS KYRKA av Bengt Cnattingius, Linköping 1971)

 

Skällviks Kyrka

Kör E22 söderut från Söderköping. Ta av till vänster väg 210 mot Sankt Anna. Vänster igen mot Stegeborg. Efter 1½ mil ser du Skällviks kyrka till vänster nedanför Stegeborgs slott.

Skällviks pastorat omfattade ursprungligen Skällvik med S:t Anna som annex ända till 1868, då de bildade eget pastorat. År 1918 blev Skällvik annex till Mogata.

Skällviks kyrka är byggd på pålar på en låglänt del av Slätbakens södra strand. Det nära grannskapet till Stegeborg har under gångna sekler varit av stor betydelse. Flera av slottets kungliga och furstliga innehavare ha ägnat kyrkan stort intresse. Från första hälften av 1300-talet härstammer den 15,7 m breda och 28,5 m långa, till planen rektangulära långhuskyrka, vars yttermurar av gråsten vid en ombyggnad på 1590-talet med sänkt höjd kommo att utnyttjas till att ingå i den nuvarande kyrkan. Från denna äldre kyrka härröra de i yttermurarna synliga spåren efter igensatta fönster och portaler samt östra gavelns upptill stympade, rika tegelorneringar, s.k. blinderingar, där de tre korsen på Golgata äro huvudmotiv. Den kyrka, som de bevarade partierna vittna om, tillhör en av arkitekturen i Mecklenburg och Pommern påverkad typ av kyrkor, som under 1300- och 1400-talen hade sin blomstring i Egentliga Finland, Nyland och Östergötland. Kyrkorummets form var rektangulär utan markerat kor. Murarna voro av gråsten med tegelornerade trappstegsgavlar. Yttertaket bestod i allmänhet av ett brant sadeltak. Såsom förebildliga för landskyrkorna i Östergötland torde stadskyrkorna i Skänninge och Söderköping kunna betraktas. Med blinderingarna på dessa ha de på Skällviks kyrka stora likheter.

Den italienska renässansarkitekturens strävan efter att låta kyrkobyggnadens skilda delar samverka till betonandet av det centrala partiet har i Skällviks kyrka en nordisk avläggare. Det är Johan III, som låtit tillämpa dessa på kontinenten aktuella stilströmningarna vid den åren 1590-93 företagna ombyggnaden av kyrkan. Till planen förändrades den gotiska kyrkans mot altaret i öster inriktade långhuskyrkan till en mot centrum orienterad centralkyrka. Detta skedde genom att den äldre kyrkans rektangulära grundform uppdelades av fyra pelare med därifrån utgående murar i ett brett kors med parvis lika korsarmar. Planens centrala parti blir på så sätt korsarmarnas skärningspunkt – den kvadratiska korsmitten.

Den 12 meter höga korsmitten är försedd med kryssvalv. De från korsmitten utgående fyra korsarmarna äro täckta av lägre tunnvalv. De i sin tur karsarmarna underordnade sidokapellen, belägna i kyrkans fyra hörn, öppna sig med låga tunnvalv mot östra och västra korsarmarna. Så uppstår i interiören en dubbel tvåklang, bestående av dels sidokapells stödjande flankering av korsarmar, dels korsarmars motsvarande funktion gentemot korsmitt.I exteriören återkommer denna tvåklang i tre gradvis ökande steg, där låga sidokapellmurars flankering av korsarmars murar upprepas i det bakomliggande planet i klerestorieväggars förhållande till tornets nedre väggar och kulminerar i byggnadskroppens förhållande till korsmitt och det därpå resta höga smäckra tornet.

Denna nordiska återspegling av den italienska renässansens centralkyrkoideal överensstämmer i stora drag till sin arkitektoniska indelning med Badian i Fiesole i Italien med vilken den har gemensamt, förutom anordningar med högvälvd korsmitt och tunnvalvstäckta korsarmar och sidokapell, en avsiktlig maskering av de fyra mittpelarnas tyngd och storlek. Detta har skett därigenom, att större delen av pelarna ge sken av att ingå i korsarmarnas sidomurar, varigenom pelarnas smala, eleganta resaliter ensamma synas uppbära mittvalvet. Trots dessa likheter ge de båda kyrkorna skilda intryck på grund av deras olika proportioner. I Skällviks kyrka ha kyrkorummets olika delar ej tillnärmelsevis den höjd i förhållande till bredden som förhållandet är i Badian i Fiesole. Att interiören ändå ej ger ett tungt intryck, är till stor del beroende av fönsternas i korsarmarna höga och spetsbågiga form samt av det starka ljus kyrkans femton fönster förmedla åt kyrkorummet.

Även sakristian med sina gråstensmurar torde fått sin nuvarande kvadratiska form i samband med denna kyrkans ombyggnad. Det i kyrkorummets mur inbakade tunnvalvet, som i förhållande till sakristian är oregelbundet placerat, är förmodligen en reminiscens av den medeltida sakristian.

Andra kyrkobyggnader i Sverige från 1500-talet med påverkan av renässansarkitektur äro Vadstena och Uppsala slottskyrkor, S:ta Klara, S:ta Maria och Jacobs kyrkor i Stockholm, men ingenstädes kommer den klarare till uttryck än i Skällviks kyrka. Såsom förebådare av centralkyrkan, den kyrkoform, som i Sverige först mot mitten av 1600-talet kom att ersätta senmedeltida kyrkotyper, har Skällviks kyrka en given betydelse.

Under mitten av 1700-talet tillkom det i förhållande till kyrkan oskönt utformade och placerade vapenhuset. Klockstapeln, en inklädd klockbock, fick sin nuvarande form vid en grundlig ombyggnad år 1754. Av dess två klockor är den från år 1492 omgjuten år 1792 av Anders Billsten i Norrköping och lillklockan först omgjuten år 1771 av Elias Anell i Norrköping och senare år 1927 av M. och O. Ohlsson i Ystad. Ursprungligen hängde den senare i kyrkotornet, där den omtalas år 1703. Förändringar av kyrkan under de närmast tre föregående seklen voro huvudsakligen av underhållsmässig karaktär, som i allmänhet mer tog hänsyn till det praktiska än det estetiska.Vid en år 1956 företagen restaurering av kyrkan under professor E. Lundbergs ledning återställdes igenmurade fönster, omlagda takfall och andra förändringar av renässanskyrkan till ursprungligt skick. I samband därmed bekläddes torn och tak med koppar samt avlägsnades yttermurarnas tjocka putslager, vilket ersattes med en tunn slamning. I interiören framtogs några rester av kalkmålningar av 1500-talskaraktär. Orgeln är en gåva till kyrkan från överste Werner Detlof von Schwerin.
Den är utförd 1762 av Jonas Wistenius i Linköping och kostade då 3000 riksdaler kopparmynt. Ursprungligen hade verket åtta stämmor med kort trumpet i basen och med den grövsta trumpeten av metall. Den restaurerades 1963. (Ur SKÄLLVIKS KYRKA av Arne Danielsson, Linköping 1992)