Skärgårdssmaker

Bland skärgårdsbefolkning i Sankt Anna var- och är- fisk av naturliga skäl den huvudsakliga basfödan. Vi är berikade med många fina fiskar som gös, abborre, ål, gädda och sik. Strömmingsfisket har spelat stor roll för kustbefolkningen men sedant gammalt äts det även mycket sjöfågel.

På vårarna när isen gått upp var vårjakten igång. Då blev det färskt kött på bordet efter att hela vintern fått ta av det saltade kött. Då var det ejder, knipa, and och skrak. Fågeln plockades , togs ur och lades i vatten. Därefter kokades den mör. Sist bryner man den och låter eftertekas i gryta. Serverades ofta med kokt potatis, saltgurka och rönnbärsgelé.

Torkad mört hörde förr till vardagsmat. Tidigt på våren när den var som finast och fetast, lades den i saltlake ett dygn för att sedan hängas upp och torka. När den sedan skulle ätas lade man den i vatten och sedan bakades i långpanna och sist kokades den mjuk. Gott med lingonsylt, gräslök och gräddmjölk till. Kokt ål med dill, stekt och panerad och rökt ål var ytterligare en fisk på vardagsbordet. Ål- måste kokas länge för att få bort den råa fisksmaken. Insaltad ål var en julmatstradition, med mycket lingon och lite sky.

Gammelgäddan får inte förglömmas… kokt gädda med pepparrot är ett måste på julbordet. Förr var gäddan festmat, den åts även nyår, trettondagshelg mm. Riktigt stora gäddor gjordes till gäddbullar. Köttet mals och blandas med fläskfärs, ägg och ströbröd. Stekes som köttbullar.
En annan typisk skärgårdsmat var kläsosten. Det är en blandning av söt och sur mjölk som ystas. Osten steks sedan hel. Den såg man ofta på midsommarbordet.