Djur & Naturliv i skärgården

Sankt Annas skärgård är ett eldorado för fågelintresserade. Varje årstid ger här möten och upplevelser med stann- och flyttfåglar. De som söker sig ut i terrängen med rätt kläder, stövlar och kikare blir många upplevelser rikare.

Korpen 

Mitt i vintern  med snö och is markerar långdragna, hesa skrik att korpen är tidigt ute, bygger bo och lägger ägg. Den stora, svarta kråkfågeln har blivit allt  vanligare. Den är lätt att se på fälten invid vägarna. Skygg-heten är försvunnen. Korpen är känd för sin smarthet Den livnär sig  på allsköns ätbart- as, fågelungar och småvilt. Det är en pratsam fågel som variera stämman frångenomträngande krax till mjukt skrockande.

 Havsörnen

Lika tidigt på året börjar havsörnen bygga på sitt bo. På öar med havsörnsbon börjar därför tillträdes-förbudet redan  första februari.  Boet är en massiv plattform, som kan bli flera hundra kilo tung. Det krävs starka boträd, oftast gamla martallar, för att bära upp det. Havsörnen är vår största fågel, med en ving-bredd upp till 2,5 m.

Havsörnar är lätt att känna igen. De raka vingarna har långa, flikiga ändpennor, och stjärtpartiet som är vitt hos vuxna örnar. Den är en skicklig flygare som kan ligga och cirkla på uppvindar i timmar. Man kan också se dem på stränder och grundbottnar där de vadar omkring på jakt efter fisk. Om fångsten är för tung för örnen att lyfta med, ”simmar” den in till land med de kraftiga vingarna.

Havsörnen avsöker regelbundet stora områden. Därför kan man se den i luften lite varstans.  Havsörnar blir sent könsmogna – först vid 6 års ålder. De använder ungdomstiden till att öva upp sin jaktförmåga och kämpa hårda strider om rangordningen.

Innan havsörnen fredades 1927 var den på väg att utrotas.  Kvar fanns knappt 50 par. Sedan ökade stammen, men miljögifterna DDT och PCB reducerade på 1960-80 talet åter havsörnen till samma låga antal. Tack vare stödutfodring vintertid klarade de sig. Så småningom fick de ungar som överlevde. Öar där örnen häckar fredas som fågelskyddsområden. Idag beräknar man att det efter ostkusten och i insjöarna finns ca. 500 par. Dvs. 1000 vuxna fåglar och därtill 1500 ungfåglar. De bildar inte par förrän under 6:e levnadsåret. Havsörnen kan bli gammal. En ringmärkt örn som hittats död blev 32 år

Tranor

Om våren inte är alltför sen kommer de första tranorna i skiftet mars/april.  Mindre sträck går från Öland upp efter ostkusten. Tranor är mycket medvetna navigatörer. Blåser det motvind väntar de på marken, eller går upp i högre luftlager där de kan ha medvind. Flytten norröver sker utan brådska. På strandängar med gott bete kan de bli kvar för att äta upp sig och ha parningslekar innan de drar vidare mot norr. Ett rel. nytt inslag i skärgården är de häckande tranpar som vi nu har på flera håll.

Tranornas höststräck följer ostkusten. Fåglarna i de mäktiga plogformationerna trumpetar, tjattrar och manar på flockens eftersläntrare. Dessa läten bär fram, väl innan flocken blir synlig. Om flocken ska välja nattläger, föregås det av rekognosering, varv efter varv under ivrigt diskuterande. Vinner ja-sidan hör man efter landningen flockens belåtna småkacklande.

Sångsvanen

Den tidigare extremt skygga sångsvanen, som häckat på lappländska myrar, har också ändrat vanor. Under vår – och höststräcket stannar de gärna till och betar på åkrar och ängar. Allt fler sångsvanar flyttar inte norröver utan häckar ända ner i södra Sverige. Först med snö och kyla drar de sig ner i Europa. Man kan se sträck av dem ända in i december månad. Sångsvanen känns igen på den raka halsen, brandgula näbben och den klara melodiska stämman.  I motsats till knölsvanen hörs inga vingljud när den flyger.

Gråhägern

Gråhägern är ännu en stor fågel som ökat sin utbredning i skärgården. Den häckar i kolonier i höga boträd i innerskärgården. Här kan 50 – 100 par samsas på en liten yta. Hanen och honan, som är monogama, turas om att värma de 3 – -5 äggen och flyga hem småfisken till makan och ungarna i boet. Fångstplatserna ligger ofta på avstånd i yttre skärgården.

Hägern står blickstilla på grundbottnen och hugger blixtsnabbt när fisk passerar. När krävan är full flyger den i karaktäristiskt, sakta mak mot boet.  Där kräks födan till ungar-na upp . En del hägrar stannar ända fram till isläggningen och drar sig inte längre söderöver än nödvändigt. Hägern är lätt att lokalisera på lätet, ett rått skri som hörs vida omkring.

Vårstrecket

Efter de tysta vintermånaderna fylls luften av en kakafoni av fågelljud. Gässen anländer i stora skaror, sträcker kors och tvärs och betar i flockar om flera hundra på strandängar och närliggande åkrar. I flockarna finns grågäss, sädgäss, kanadagäss och vitkindad gås.

Bland gässen rör sig vipor, mås, skattmås och ibland strandskator. Högt över dem drar flockar av trutar med kärva skrin ut mot skären. Något som först liknar en tät molnslöja landar på åkern – en flock av hundratals, tjattrande starar. Längre fram på våren rastar spovar och vadare på strandängarna.

Men bland öborna är det sjöfågelns återkomst som är vårens stora händelse. Längre tillbaka förknippad med vårjakten på ejder, skrak och knipa ute på skär och hällar. Sedan många år är den är den förbjuden.

Sjöfågelns tillbakagång

Den stora ejderstammen, som fanns för ett par decennier sedan, har reducerats kraftigt. Brist på blåmusslor och vitaminer tros vara en huvudorsak. Minkens härjningar är den troligaste orsaken till att ejdern och sjöfågelstammen i övrigt gått tillbaka så starkt. Hårdast har svärtan drabbats. Den är nu sällsynt i vår skärgård. Det är en lättstörd fågel som får ut ungarna sent. Fritidsbåtars framfart skingrar kullarna, som lätt blir rov för mink, trut och kråkor. Ute på fågelskären är tillbakagången också märkbar.

Tobisgrissla och tordmule är i farozonen, liksom skräntärnan. Och bland vitfågeln har skrattmås, gråtrut, silltrut och havstrut oförklarligt minskat. Ett sannolikt skäl är skarvens utbredning. Från att ha varit ornitologernas speciella skyddsling, är skarvens skadliga inverkan på skärgårdsfaunan klarlagd. Populationen har haft över 4000 fåglar. Var och en av dem sätter, enl forskare, i sig 1,6 kg fisk per dag. Det hotar hela skärgårdsfisket, genom att de slukar tillväxten.

Att skarvkoloniernas boskär ödeläggs av deras frätande avföring är kanske den minst allvarliga miljökonsekvensen. Nu finns det tecken på att skarvbeståndet är på viss återgång. Havsörnen gör här en bra insats sedan den lärt sig plocka sparvungar i boen. Hur föroreningarna i skärgårdsvattnen påverkar sjöfågelsstammen vet vi tyvärr mycket  lite om.

Däggdjuren i skärgården

Gråsälen

Under första delen av 1900-talet var gråsälen talrik i hela skärgården. Flera hundra sälar kunde ligga uppe på en enda både (sälgrund). De stora säl- slagen på Harstena är legendariska. I tjänligt väder, lugn sjö och frånvind kunde fångstlaget med den stora sälökan försiktigt närma sig sälbådarna, storma iland och klubba ihjäl flera tiotal sälar innan den stora flocken hunnit vältra sig i sjön.I Sankt Anna sköt man säl ute på bådarna och i vattnet, då det gällde att snabbt få grepp om den med båtshake innan den sjönk. Den urgamla konsten att harpunera säl med kastharpun dog allteftersom ut.

Men gråsälen skapar också problem. Den går hårt åt det redan svaga fiskbeståndet. En säl beräknas under sin 20 –30 åriga levnad konsumera fisk för väl 200.000 kronor. Och sälen föredrar redan fångad fisk framför att själv jaga den. Hommor och ålbottengarn vid ytterskären är illa utsatta för sälens härjningar. Den slukar fisken och sliter sönder redskapen. På norrlandskusten har strömmings – och laxfisket närmast dött ut, eftersom fångsterna uteblir och fångsredskap ideligen förstörs. De här problemen har vandrat söderöver och är nu lika akuta i östgötaskärgården. Trots att bottengarnens fiskhus byggs med mycket hårt specialgarn, biter sälen sönder dem och simmar rakt igenom. På grund av fredningen har sälens naturliga skyddsinstinkt minskat så långt att de inte låter sig skrämmas bort, ens när fiskarna arbetar med redskapen.

Skyddsjakt på säl är nödvändig om kustfisket inte ska dö ut helt, men miljövårdshåll ser man inga problem med sälstammens snabba tillväxt, lika litet som med skarvinvasionen. Olika skrämselmetoder som prövats har ingen eller kortvarig effekt. Sälen är intelligent och vänjer sig snabbt vid att störningarna är ofarliga. Mycket högfrekventa ljud har sälar svårt att stå ut med, men metoden kräver så mycket el att den är oanvändbar ute i Östersjön. Kompromissen mellan skyddsaspekter och hänsyn till fiskbeståndet och kustfiskarnas existens, är lika knepig som den kring de stora rovdjuren.

På sina håll i ostkustens skärgårdar används fortfarande det urgamla namnet själ för sälen. Själen hade sin plats i den gamla självhushållningen. Skärgårdsborna gillade det feta köttet, precis som inuiter och annat folk som lever under kärva villkor. Skinnet bereddes och spikades upp på sjöbodväggen för att torka. Sälskinn är det bästa materialet till stövlar och kängor, vattentätt och värmande. Proviant- och postväskor som skulle tåla rejäla påfrestningar syddes också i sälskinn.

Sältranet smältes i trankokerier, som det på Harstenas sydudde, så långt bort från bebyggelsen som möjligt, eftersom lukten var vedervärdig. Tranet användes längre tillbaka som lampolja, vagnssmörja och ersättning för linolja i rödfärg.

Fram till mitten av 1900-talet utgick skottpengar för nedlagda gråsälar. Bakskrävlingarna skars av, torkades och fick visas upp för att skottpengarna skulle betalas ut. Länsstyrelsen tillhandahöll också sälfällor, en grov fjäderbelastad bygel med vassa piggar, som slog igen när sälen stack in huvudet för att kalasa på åteln/betet i fällan.En sådan fälla kan beskådas i Skärgårdsmuséet. Denna rent bestialiska fångstmetod förbjöds dessbättre.

Den hårda jakten , PCB och tungmetaller och andra föroreningar i havet decimerade sälstammen så hårt att arten fridlystes. 1997 hade stammen ökat till ca.6000 djur och 2005 uppskattades antalet till väl 15000. Det är alltså en oväntat snabb återväxt. Sälskyddsområden norr om Harstena och vid havsfyren Sandsänkan har gett dem skydd. Ljusa vårnätter fylls sälbådarna åter av stora flockar. De stora hannarnas bölande hörs vida omkring, på håll likt klagosång som stiger och faller. En magisk, urtidsaktig upplevelse för dem som haft lyckan att uppleva det.