Så skapades skärgården

Det är senaste inlandsisen och den efterföljande landhöjningen som format skärgårdarnas topografi. Istäcket, lika tjockt som Grönlandsisen, hade tryckt ner jordskorpan i Östergötland. Den Baltiska issjön lade största delen av Östergötland under vatten. Det var bara delar av Omberg och södra skogsbygderna som var torrt land, när vattenytan låg runt 65 meter högre än idag.

När isen drog sig tillbaka hyvlade den av bergen och plöjde djupa fåror i sin rörelseriktning, från sydost mot nordväst. Djupstråk genom skärgården i riktning sydost/nordväst är det tydligaste resultaten av hur isen format landskapet.

Geologiskt är skärgården högintressant. Förkastningsbranterna och sprickdalarna vid Bråviken och Slätbaken började bildas för 2000 miljoner år sedan. Under hårt tryck och stark värme trängde lava upp till jordytan och stelnade till basalt, porfyr och annan sten. Vulkanaska lagrade sig över alltsammans. Med tiden hårdnade de till bergarter. Rörelserna i jordytan var fortfarande starka. Havbottnar höjdes och blev till land och sjönk ner i havet. I den starka hettan bildades gnejs och granit. Genom kristallisation uppstod diabas, porfyr, pegmatit – dvs.gångbergarter.
På berghällarna i mellan – och ytterskärgården kan man studera hur berget skrynklats, tryckts ihop, spruckit och vittrat fram fantasieggande former och färger. Praktexemplet kan studeras på Arnholm, Aspöjas nordöstra udde.

På många ställen har urkalksten trängt upp till ytan. På sådana platser är skärgårdsfloran som ymnigast med fält av bl.a. orkidéer och styvmorsviol.

För tusen år sedan låg vatten ytan 3,5 meter högre än idag. Ytterskärgården i Sankt Anna var då till stor del en öppen vattenyta med mängder av undervattensskär. Bara 150-200 år tillbaka i tiden var det som nu är Norra Finnö en räcka av friliggande öar.

Vrångö, Yxnö, Lagnö, Gränsö, Ekö och Tyrislöt. Där kunde man ro fram genom sunden,vilket förkortade sjövägen till fastlandet med kvarn och kyrka. Vattenvägarna var ända in på 1930-talet de mest brukade. Först då drogs vägen ut till Lagnöströmmen. Den första linfärjan kom då i bruk. Södra Finnö fick vänta ända till på 1950-talet på motsvarande förbindelser.

Genom Östergötlands slättland gick åtskilliga, nu uttorkade vattenleder. Fiskarna i Gryt och Sankt Anna rodde till de stora marknaderna i Linköping med torsk, ål, gädda, abborre, saltströmming och torrfisk. Till de närmaste marknaderna i i Söderköping och Norrköping rodde öborna regelbundet med sina varor.

Den intresserade besökaren kan fortfarande hitta spår av skärgårdens utveckling. Det är spännande att föreställa sig hur landskapet tedde sig när vattenytan stod flera meter högre. Överallt där det växer vass efter vägkanterna och diken har det ju för inte så länge sedan varit sjöbotten.

Seglare och motorbåtsfolk upptäcker allt som oftast nya grund, där de tidigare flutit fram utan grundkänning. Även om landhöjningen avtagit från ursprungligen 10-15 meter per hundra år till 24-30 cm är den fortfarande påtaglig.