Sankt Anna i forna tider

Sankt Annabygden ses idag av många som en avkrok. Så har det inte alltid varit. Före historisk tid gick huvudleden upp till Sveariket, Åland, Finland och Balticum genom vår skärgård. Redan i början av 1200-talet gjordes den första farledbeskrivningen av danskar inför kung Valdemar Seirs erövringskrig i Estland.

Intressant är att beskrivningens namn på öar och sund utefter leden, är idag märkligt nog de samma eller snarlika nutidens. Leden har fortfarande samma sträckning och har kallats Skutleden. Men på 1990-talet döptes den, i samband med en marinarkeologisk undersökning, om till Valdemarsleden. Från medeltiden har vi en hel namnflora., som Kungshamn och Drottninghamn. De finns på flera ställen där trygga natthamnar erbjöds.

Vatten som förenar

De kortaste och bekvämaste färdvägarna har ända fram till modern tid gått över vatten. Östgötakusten med sina djupt inskurna vikar orsakar långa omvägar för bilburna. Mellan Norra och Södra Finnö färdas man med båt på mindre än en kvart. Med bil blir omvägen drygt fem mil lång och tar väl en timme på de krokiga vägarna.

De första fiskarna /jägarna stakade och paddlade fram genom vattenlandskapet i sina ekstockar, troligen för mer än sextusen år sedan. Ytterskärgården låg då helt under vattnet och in över det som idag är fastland sträckte sig stora vattenytor

Det är troligt att de äldsta bosättningarna låg på höjderna in i landet. Därifrån företog nybyggarna fångstfärder ut till övärlden. Sommartid drog man ut till skären på fiske. De övernattade i båtarna och senare i provisoriska hyddor, en stengrund med ett uppspänt segel över. Stengrunderna, som kallas tomtningar, finns kvar på flera av fiskeskären utanför Aspöja, Kallsö och Kråkmarö.

Vi vet inte när man började bosätta sig ute på de större öarna. Det skedde i vart fall långt före den ägoförteckning, som Gustav Vasa lät upprätta genom Jordeböckerna år 1542-43.

Att ro och segla har varit lika självklart för kust- och öbor som det är att cykla och köra bilför oss nutida. Snabbast och bäst färdades man vintertid över isarna. Från 1500-talet fram till 1800-talet var klimatet bistert. Perioden kallas ”den lilla istiden”. Redan i oktober kunde isen lägga sig och sätta punkt för sjöfarten. I Bondepraktikan kallas november ”vintermånad”. Då spände skärgårdsborna på sig skridskorna och åkte långa vägar till vänner och bekanta. De obligatoriska kyrkfärderna blev mer lockande när det gick att åka med häst och släde. Tunga transporter, som att köra hem timmer och brännved, sparade man gärna till isen låg tjock.

De första lotsarna

Från medeltiden omtalas styremän och ledsagare, lokala fiskebönder som rodde ut till angörande fartyg och erbjöd lotsning. De lotsade inhemska och främmande lastfartyg genom de grundspäckade skärgårdsvattnen.  Det var riskabla uppdrag. De gamla lagarna stadgade att om fartygen grundstötte på grund av lotsens försumlighet, så gällde dödsstraff. Det var upp till fartygens kaptener när lotsen fick gå av och påbörja den långa rodden hem i ökan som han haft på släp.

Det var Gustav Vasa, som den gode organisatör han var, som kontrakterade de första lotsarna i vår trakt – Olof i Kättilö och Lasse i Håskö. Lotsningen byggdes under 1500-talet ut till att omfatta 20 lotshemman på Östgötakusten. De åtnjöt härför viss skattebefrielse och hade rätt att ta upp lotspenning. Tyrislöt, Kallsö, Risö samt Uggelö och Rimmö blev också lots-hemman.

Men redan i början av 1600-talet drogs de mindre lotsplatserna in. Sjöfarten på Söderköping var då på upphällningen. Infarten och hamnen var alltför uppgrundade. Den tyngre sjöfarten gick nu alltmer utsjöss på större fartyg. Ty det kunde vara knepigt att segla i de trånga skärgårdslederna. Vid stiltje bogserades fartygen med skeppsbåten. Vid motvind var det bara att ankra och invänta förlig vind. I trånga sund, där vinden gärna mötte, fanns grova ringar i berget. Med trossar förhalades fartygen ut till mer öppet vatten. I Kallsö Rotsund och flera andra platser finns förtöjningsringarna kvar.

Vrakkust

Östgötakusten var i gamla tider fruktad av sjöfarare. Förrädiska bådar och grund ligger långt utanför de yttersta öarna. Kustlinjen är låg och har få säkra orienteringspunkter. Angöring i dålig sikt krävde stor försiktighet och flitigt lodande.

Båken Stora Utterklabben utanför Arkö och senare Arkö båk uppfördes för att underlätta för sjöfarten på Norrköping.  På Häradskär restes tidigt en stång

Ett åttiotal  fartygsvrak i Östgötavattnen lokaliserades vid en vrakinventering 1992-93.  De flesta är gamla storbåtar och vedskutor som tjänat ut och fått gå till botten i ankarviken. Utsjöss från Källskär i söder upp till Arkö ligger ett trettiotal inventerade vrak. Det mest kända är s/s Margareta, ett styckegodsfartyg, som sänktes utanför Arkö, av samma sovjetiska ubåt som också sänkte Gotlandsångaren Hansa. Sammanlagt omkom 99 personer i de två torpederingarna.

Kriget inpå knutarna

Köpstaden Söderköping och de rika slättbygderna på Vikbolandet och Östgötaslätten var lockande mål för pirater och främmande trupper. Så tidigt som på 800-talet byggdes pålverk i de trånga sunden vid Stäk i Rönö, Ettersundet och Stegeborg som skydd för inlandet.

Namnet ”stäk” återfinns på flera platser utefter ostkusten, där det byggts sådana sjöfartshinder. Borgen från 1300-talet hette ursprungligen Stäkeborg. Den tjänade som ett starkt skydd för Söderköping och inlandet mot anfall och plundring.

Under 1300-talet hemsöktes sjöfarten och Östersjöns kuster av en baltisk sammanslutning av pirater kallad Vitaliebröderna. Det är osäkert om vår grunduppfyllda skärgård kunde skydda från deras härjningar.

Under Dackefejden belägrade den småländska bondehären Linköping och Stegeborg. I det trängda läget skaffade kungen från Lübeck ett tjugotal krigsskepp på kredit. Den här eskaderns ankomst till Stegeborg och skeppens eldkraft vände krigsläget till kungens fördel.

I personliga brev till skärgårdssocknarna hade kungen vädjat om deras trohet. Sankt Anna-borna slöt upp bakom sin kung. Som tack fick öbor senare rätt att friköpa sina hemman från kronan. Grytsborna, som ställt sig på Dackes sida fick inte samma favörer. Omkring femtio år senare drabbade hertig Karls och Kung Sigismunds flottor samman i ett slag på Trännöfjärden.

Under Gustav II Adolfs första år som kung härjade en dansk flotta långt in i skärgården och drabbade samman med svenska enheter.

Vid rysshärjningarna år 1719 vände de ryska skeppen norr över mot Norrköping, efter att ha bränt ner Gloholma gård på Djursö.

Inför andra världskrigets utbrott drogs en ny farled, som blev fyrbelyst,i ytterskärgården. Där kunde stora, djupgående fartyg navigera. Passagerarfartygen till Stockholm och Kalmar drejade bi i farleden och tog upp skärgårdsbor och frakter.

När ubåtskriget utsträcktes till Östersjön utmärktes, tätt inpå ytterskären den sk. Neutralitets-leden. Här gick den  tunga fraktfarten, som malmfartygen från Luleå och marinens pansarskepp. Dessvärre sänktes  neutrala fraktångare inne på svenskt territorialvatten av tyska och sovjetiska ubåtar.

I början av 1990-talet bedrev marinen i omgångar i spaning efter främmande undervattens-verksamhet  norr om Arkö , i Finnfjärden och Orren. Djuphålorna här är perfekta gömställen. Både Tyskland och Sovjetunionen hade långt bättre sjökort över skärgårdarna än svenska Sjöfartsverket. Att skärgården användes som deras träningsområden är därför ganska troligt.

Ortsnamnen berättar

Ortsnamn kan berätta om människors verksamhet långt tidigare än vi har historiska belägg.

Från förhistorisk tid har vi ortsnamn förknippade med dåtidens farkoster. Knarren, ett bredbukigt handelskepp, har gett namn åt Knarrhamn. De äldsta beläggen i Norden för båttypen är mer än tvåtusen år gamla   Namn på Drak kan förknippas med vikingatidens drakskepp. Snäckan. Är en mindre typ av lastbåt och har gett namn åt gamla hamnplatser som Snäckviken och Snäcknäset De äldsta beläggen i Norden för båttypen är mer än tvåtusen år gamla Namn på Drak förknippas med vikingatidens drakskepp

Hansan dominerade under medeltiden handeln i Östersjön. Deras skepp, koggarna, har gett namn åt ett antal öar och ankarplatser. Kuggskär, Röda Kuggen, Namnen Bussgrund och Bussan kan verka malplacerade, men kommer av den lastdryga Bussan.

För den som är intresserad av ortsnamn är gamla ägokartor en guldgruva. Vartenda skär, udde eller vik har haft namn, ofta med ursprung långt tillbaka i tiden..

Jakt och fiske är de äldsta näringarna i skärgården, och har också lämnat spår i namnskicket. Stångskär och Stångudden är kopplade till sjöfågelfångst med nät, upphissade på stänger tvärs över smala sund.

Men ”stång” står också för de äldsta sjömärkena. En lång stång på en väl synlig plats, med en tunna eller tavla av bräder, restes för att vägleda sjöfarare vid inseglingar eller riktmärke på stora fjärdar.

 

Från skärgårdens guldålder

De kärva århundradena från senmedeltiden fram till 1800-talet avlöstes av bättre tider med oväntat snabba framsteg och starkt ökad folkmängd. Biskop Tegnér slog fast att det var tackvare freden, vaccinet och potäterna. Städer som Norrköping, Nyköping och Stockholm växte så det knakade. Det öppnade nya marknader för skärgårdsborna. Efterfrågan på fisk, saltströmming , sjöfågel och jordbruksprodukter var näst intill omättlig. Lika begärlig blev brännved från kusten och öarna till industrier och hyreshus.

Skutfart

För sådana frakter var storbåtarna inte lastdryga nog. Vedskutor inköptes från Smålandskusten och Åland. Det var oftast gamla, slitna skutor som kunde köpas för en rimlig slant. De mindre seglades av en man och en pojke. För större skutor gick fiskarbönder samman och blev kaptener eller partredare. Drängar och pojkar från trakten mönstrade på som besättning.

Från vedskutor bytte man upp sig till större tonnage- skonare och galeaser. De seglades i både Östersjö- och Nordsjöfart Trots att ångfartygen tog över alltmer av fraktfarten, klarade sig skutfarten väl över 1:a världskriget. Skutorna hade då försetts med motorer och ofta nedriggats. Den långdragna lågkonjunkturen därefter gjorde slut på skutepoken.

Lanthandlare

Vid 1800-talets mitt avskaffades handelsförbudet på landsbygden. Äntligen blev det möjligt att bedriva handel utanför köpstäderna. De första enkla handelsbodarna följdes snart av mer välsorterade lanthandlare. Sammanlagt fanns runt ett dussin handelsbodar under längre eller kortare tid, de flesta ute på öarna. Deras sortiment var brett; utöver basvaror, verktyg, färg, drivmedel, glas, porslin till tyger och mycket annat.

Övergången från naturahushållning till penningekonomi var här sen. Lanthandlarna underlättade den, eftersom kunderna fick handla på konto och reglera skulden en – två gånger om året. Långt innan bankväsendet var öppet för småfolk fungerade handlarna ofta som lokala banker, och befrämjade lokalutveckling – långt före microlånens tid.

Småföretag och hantverk

Här har funnits kvarnar drivna med, vind, vatten och el. Mejerier, först knutna till godsen gjorde smör och ost för export. Ett andelsmejeri tog senare hand om den ökande mjölkproduktionen.

Idag är det svårt att föreställa sig att man i skärgården hade hantverkare inom de flesta specialitéer. Före och efter laga skifte fram till 1920-talet var det byggboom. Stenhuggare, smeder, murare, snickare, målare och kakelugnsmakare hade full upp. Byggnadsvirket kom från lokala sågverk och hyvlades i snickerierna. Ett tegelbruk kom till genom kyrkbygget.

Båtmotorerna introducerades i början av 1900-talet och användes också på land för att driva sågverk och tröskverk. Motormekaniker skötte underhållet. Yrkesskickliga båtbyggare har verkat på Aspöja, Korsholma, Vänsö, Ängudden och Lagnö. Finmekaniker och urmakare fanns på flera håll. I de större byarna arbetade skräddare, sömmerskor och skomakare.

Sist men inte minst gav pensionaten skärgården ett ansikte mot omvärlden. De första enkla pensionaten ersattes av mer utvecklade som Båtsholm, Mon och Sanden. De har fungerat som turistmagneter och har bidragit till att sätta Sankt Anna på kartan.

Det samlade intryck vi får, är av en välmående bygd i stark utveckling. När landsbygdens tillbaka-gång satte in på 1950-talet med snabb, hård strukturomvandling drabbades skärgården hårt. Småbruken lades ner och boningshusen blev sommarbostäder. Åkrar blev granplanteringar och ängsmark fick växa igen. Yrkesfisket stadigt försämrades, så att det knappast längre ger någon försörjningsbas.

Byskolorna lades ner när barnantalet minskade. Lanthandlarna stängde undan för undan, liksom hantverkare och annan service.

Navet i Havet arbetar därför hårt för att vända utvecklingen och åter utveckla skärgården till en blomstrande bygd.